deconstruct |cs082

A svéd Herman Müntzing elso½ szólómunkája a Creative Sources kiadó tavaly év végi lemezdömpingjének egyik albumaként jelent meg. A lisszaboni label villámgyors publikálási tempója akár fanyalgásra is adhatna okot, ám a megjelentetett anyagok tanúsága szerint, a kiadóvezeto½ Ernesto Rodrigues az o½rületes lemezmennyiség elo½tt nyílvánvalóan a magas mino½séget tartja elso½dleges szempontnak. Ennek megfelelo½en a DeConstruCt is egy briliáns bemutatkozás, pontosabban egy önálló fejlesztésu½ hangszer, és egy hosszú-hosszú éveken át érlelt spontánkomponálási technika sikeres prezentációja.
Herman Müntzing zenész, zeneszerzo½, tanár a stockholmi Királyi Zeneakadémia elvégzése óta fo½ként kísérleti- és szabadimprovizációs zenével foglalkozik. Az elmúlt években számos svéd és nemzetközi együttesnek volt résztvevo½je, játszott többek közt Phil Minton vokalista-hangperformer, Mats Gustafsson szaxofonos, Thurston Moore zajgitáros, vagy éppen Raymond Strid dobos-üto½hangszeres társaságában. Jelenleg három aktív formáció hangszerese: Martin Küchen szaxofonossal és Andreas Axelsson dobossal az eddig két nagylemezt megjelentetett Sound Of Mucus trió tagja; a beszédes nevu½ ChadKlappMuntz hármasban a gitáros Eugene Chadbourne és a kihangosított tárgyakon, illetve egyéb különféle elektronikus hangszereken zenélo½ Martin Klapper a partnere; a 90-es évek vége óta mu½ködo½ Random Buffs duót pedig Klapperrel alkotja. A zenei csoportok mellett tagja a Fylkingen és FRIM nevu½ szervezeteknek, amelyek a svéd improvizációs zenészeket tömörítik közös platformra.
Müntzing saját fejlesztésu½ hangszere, a flexichord leginkább egy üreges test nélküli preparált citerához hasonlít, aminek a megszólaltatásához a legkülönbözo½bb (és talán leghétköznapibb) fémtárgyak - csavarok, csövek, kefék, fémdörzsik, különbözo½ méretu½ és vastagságú fémlapok stb. - szükségeltetnek. A kétszer hat húros flexichord által kiadott hangokat Müntzing egyetlen sampler segítségével rendezgeti, az élo½ben felvett zajokat, neszeket addig-addig gyorsítja, lassítja, csavarintja, effektezi, hogy néhány perc múltán már eszünkbe sem jut, hogy eredetileg egy fémhúros instrumentum hangjait halljuk. A majd' 42 perces DeConstruCt zsenialitása számomra abban rejlik, hogy a lemezen nemhogy két közel egyforma, de még két hasonló kompozíció sem hallható. Az albumot nyitó és záró "First Construction" és "Second Construction" egy-egy po½re citerahangon megszólaló improvizáció, melynek loopolt rétegei folyamatosan su½ru½södnek, gyors egymásutániságban rakódnak egymásra. Az "Out Of Sound" címu½ rövidke hangszkeccs során a flexichord már inkább egy kilazított húrú basszusgitár tónusát adja; a háromtételes "New Times, New Tools" ismét újabb hangokat mutat, amik ismét egy újabb zenei elgondolás szerint bontakoznak ki, majd rendezo½dnek struktúrába. Az "Other Materials" a hangszerbo½l elo½csiholt karcos zörejek mellett "talált hangokból" is épít, tehát alapveto½en mind a tíz tétel más és más, a lemez egésze kello½en változatos, ami - valljuk be o½szintén - nem jellemzo½je a legtöbb radikális improvizációs munkának.
Ritka nagyszeru½ felvételek ezek, amik engem elso½sorban arról gyo½ztek meg, hogy Herman Müntzing - debütáló albumának címének ígéretével szemben - nem csak rombolni tud, hanem építeni is. Ráadásul nem is akárhogyan... Dusted Hoffman (Improv.hu)

The flexichord, Herman Müntzing's instrument of choice, as portrayed in the CD leaflet, is a horizontal stringed hybrid (somehow reminiscent of the self-mades that characterized Elliott Sharp's early records) played with various objects and utensils. In "First Construction" and "Second Construction", slow glissandos spotted by scintillating plucked droplets, we enjoy its more pleasing aspects; "Out Of Sand" features Frith-like volume swells and morphing figures, the contact with the strings harsher or less depending on the object used. Occasionally, a sampler freezes and alters a few frames, reshaping the architecture of the improvisations. "Door" sounds like a ping-pong game played on a table full of metal wires, while in "New Times, New Tools" the pickups concentrate the music's energy in selected focal points, the whole becoming more percussive and unstable. "Other Materials" throws out boings and ga-zoings enhanced by short jazzy samples. Although Müntzing is certainly able to conjure up interesting images, the Frith/Sharp connection is apparent throughout the disc, thus limiting the flexichord's potential. A slight degree of tiredness and repetition towards the end doesn't help matters, either. Not a bad album, in spurts. Massimo Ricci (Paris Transatlantic)

Med sitt egenskapade instrument flexichord skapar friformmusikern Herman Müntzing en lekfull impro.
Närvaron och intensiteten gör skivans tio stycken till lika många tydliga individer.
Herman Müntzing är en klassisk friformmusiker. Där finns både en förankring i jazz och rock, han är basist, och en högspänningsledning från den experimentella improns knastrande energi som finns i exempelvis svenska gruppen Gush.
Müntzing har hunnit spela med en rad viktiga aktörer. Om jag skulle välja någon partner i hans förflutna, tycker jag samarbetet med Martin Klapper var märkligt i sin lekfulla frihetlighet. Och just sökandet efter ljud och akustiska kvaliteter hos olika småsaker och föremål känner jag som hörselgrund i hans musik. Klassisk friformmusiker skrev jag nyss. I detta ligger förmågan att ur det allmänt sökande oväntat fiska upp pregnanta figurer, rytmiska förtätningar och till och med bundna partier. En spänning och förväntan skapas. Så är det även på detta album utgivet av portugisiska Creative Sources, som har näsa för mindre uppmärksammade ljudkreatörer i Europa.
Friformare har gärna uppfunnit egna instrument; alternativt funnit ljud värda scenen i de alldagligaste ting. Eller objekt, som det brukar stå på konvolutet. Så även här. Müntzings huvudinstrument är hans egen flexichord. Grundformen liknar en liggande gitarr men innehåller betydligt mer. Det förbinder honom med musiker som Annette Krebs. Men inte klangligt. Här finns inget av hennes nysvävande elektroniska ljudfärder. Mer plockar han tonerna. De tillrar och strömmar, sprakar och sprallar. De kan likna skratt eller bara i allmänhet samlas i konfunderade klungor, som rör sig likt stararnas ostyrigt styrda flockar om hösten. Hit och dit, omformande sig som en stor organism av tydliga individer. Så är det. Müntzing avlyssnar varje ton. Metoden blir additativ. Bit läggs till bit. Ibland dyker oväntade ljud upp från olika ting. Eller han sätter på samplern, som släpper bundna rytmer ifrån sig för ett ögonblick. Ett kort tag blir det lätt sväng, och fingrarna verkar vilja knäppa takten på flexichorden men bestämmer sig för att flaxande sprida tonerna i en spänning mot rytmen så att ett oändligt motsägelsefullt ljudlandskap bildas.
Herman Müntzing tar aldrig till de stora gesterna. Han försöker inte övertyga oss, inte imponera, snarare verkar han glömma oss. Försjunken i alla de ljud han spelar ut mot varandra. Denna intensitet, för det är det, gör vart och ett av hans tio solostycken till individer. Hur de är besläktade anar den som lyssnar fram och åter på styckena. Man kan intuitivt uppleva den sökande konstruktionen, känna hur han dekonstruerar och undersöker de eventuella mönster som bildats. Lekfullheten är en genomgående storhet under hela albumet, vilket gör att Müntzing lätt manövrerar förbi en av farorna i den här sortens impro – den tomma pretentionen. Han har plockat ner ljuden till en konkret vardagsnivå, där han funnit instrument och redskap i nivå med hans musikaliska lust och nyfikenhet. Thomas Millroth (SoundofMusic)

Herman Müntzing har samarbetat med en rad olika musiker och kan också höras i banden Sound of Mucus, ChadKlappMuntz och Random Buffs. På denna soloskiva spelar han på/med ett egenhändigt konstruerat instrument, en flexichord. Baserat på bilden inne i konvolutet består instrumentet av en rektangulär bräda i trä med två uppsättningar strängar, båda från elgitarrer. Båda uppsättningarna ser ut att vara sexsträngade, dessutom är bland annat en svajarm och ett par single-coil mickar monterade på brädan. På inspelningen både spelas och prepareras instrumentet med diverse föremål. Klangmässigt går mina associationer närmast till en harpa med mycket lite efterklang, på sina ställen inte helt olikt John Cages preparerade pianon. Själv föredrar jag låtar som den taggiga New Times, New Tools, rytmiska Rebuild samt Other Materials där spelandet på flexichorden blandas med jazziga samplingar.
På det stora hela är DeConstruCt: 10 Solopieces en mycket intressant skiva, som dessutom bidrar till att förändra och ifrågasätta den av tradition ganska konservativa synen på vad som går att kalla för musik. Sara Jansson (Groove)

Nice exhibit of solo performance for this experimental musician playing a Flexichord a sampler and some objects. A Flexichord is a string instrument Muntzing has built with the help of Martin Kohn, it looks like a weird mixture of a zither and a guzheng, this swedish musician plugs, strikes, scratches the strings with a incredible number of objects remembering the approach of Fred Frith to go beyond traditional guitar playing. "DeConstruCt" is an interesting effort and take for granted it has its moments, for example the opening and the closing tracks simply blew me away, I wish the cd had some more high pitched notes for the sound of the instrument and the taste of the player here get mixed "tres bien!". There are some additional samples to enrich the salad, a drum here, but Flexichord is the real and only protagonist of this work. One of the favorite trick in most of the pieces is to change note with the help of tremolo, improvised slides or who know what else, the electro-acoustic factor is really small and most of the times this music reminds of some minimal, gamelan-alike composition. No, we're quite far from serial composition but repetitions or loops have their importance or at least that's the impression I got. Funny how Muntzing likes to bang the chord to make it sound like some prepared piano emphasizing the percussive aspect of playing a string instrument. If you force me to do a mannerist classification I'd put together definitions like "abstract soundscapes counterpoised to melodic, minimalist tracks" where the voice of the harmony of the instruments becomes central. An interesting work, above all when he goes really close to some traditional way of playing harps. Andrea Ferraris (Chain DLK)